Klockan är runt 00:44. Jag satt och jobbade på att förbättra företagets DAG-pipelines, och medan jag fixade några buggar i integrationerna plingar det till från LinkedIn, något om byggare och grundare; jag har pillat lite med Radicle så något relaterat till det dök också upp eftersom integritet helt enkelt är dött. När jag såg dessa notiser dök en... tanke upp i huvudet.
Jag har tänkt på det på sistone, i nästan varje aspekt av det moderna livet har jag observerat att oavsett om det gäller individer eller företag så har vi optimerat oss själva in i monotonitet; det kanske bara är cirklarna jag rör mig i. Folk ”bygger” något eller sig själva, men ingen jag känner skapar verkligen (och då menar jag verkligen) bara av ren kärlek till det. Det är svårt att beskriva, så ha lite tålamod med mig.
Medierna jag har konsumerat, hur påverkar de egentligen min själ? Jag har återvänt till några av mina absoluta animefavoriter genom tiderna, väldigt nischade grejer ibland och en del populära serier som Jobless Reincarnation eller Somali and the Forest Spirit, och jag insåg att ganska mycket som berörde mitt hjärta och min själ var helt utan rim och reson. Det kan ha varit en dialog eller någon scen, kanske musiken eller bara en enda skärmdump som gör det värt att uppleva serien igen.
Nu när jag tänker på det är det likadant med alla medier jag har konsumerat hittills. Hela serien/boken/filmen kan suga totalt, men det finns alltid den där enda grejen som får en att explodera i tusen stoftkorn av olika känslor. Knäppt va? Jag är nästan rörd till tårar av... vettefan vad medan jag skriver det här.
Det är ganska intressant, vi människor alltså, så fulla av tyst desperation, så oändligt ändliga. Jag minns tydligt en av de saker som har stannat kvar hos mig längst; (är också mitt uppe i en megarant här, vettefan jag är i en viss sinnesstämning lmao)
Det finns en bokserie jag har följt under en ganska bra stund nu som heter Painting The Mists by Patrik G. Laplantie. Jag har läst hela serien och läst om den flera gånger, den är inte ens något speciellt i sig. För många skulle den säkert räknas som samma gamla vanliga cultivation slop (sorry om du inte känner till termen, idk googla?). Men en av anledningarna till att serien har fastnat hos mig (btw så tar den inte förstaplatsen bland mina absoluta favoritböcker genom tiderna, för den har sin alldeles egna plats) är att jag känner en väldigt märklig likhet med seriens MC. Jag har inte en aning om vad Patriks avsikt var när han skrev böckerna, och jag minns inte heller när jag läste första boken, men vad jag vet är att en mening från första boken rörde om i min själ.
Det är ganska enkelt egentligen:
the MC comes across a staff/brush that reads out:
Do not let worry color the landscape. Why not paint the heavens? With this Clear Sky Brush.
Jag vet inte varför det påverkade mig så, men att bara läsa den här raden, precis som jag var och kommer att vara, ger mig alltid en inblick i vad Patrik tänkte och ville förmedla till oss läsare. Att verkligen vara obunden.
Och det är inte bara den här serien. Samma sak händer på andra ställen. I de senaste Dune-filmerna, när Paul håller sitt tal bland fremen och säger: "By the Hand of God, I'm Mahdi", det berörde min själ. Eller i min absoluta favoritbokserie genom tiderna, "The Wheel of Time" by Robert Jordan, Perrins interaktioner med Faile. Eller His Dark Materials by Phillip Pullman och Lyras tillgivenhet för Iorek. Dessa ögonblick gör det värt att plöja igenom hela böcker av text.
Så (som jag har gjort förut och kommer att fortsätta göra) frågar jag mig nu... varför? Varför är det så? Svaret förblir detsamma, det är konst. Det är vad konst gör. Jag har till och med ett citat till vänster på min blogg som handlar om precis samma sak. Jag minns inte riktigt var jag snappade upp citatet, men det har följt med mig länge det också:
Art is not just meant as a medium to express oneself.
Art is something you do to show others how broken you are, so that they may not feel as alone.
Det är sann konst. Låter och känns nästan religiöst, eller hur? Konstigt det där.
Allt kanske inte tilltalar alla, men som konstnär, om ditt verk berör själen hos så lite som en enda till person, då räcker det gott och väl imo.
Folk brukar säga att vi (för det mesta) är summan av våra erfarenheter, inget mer. Om det stämmer i någon mån är det också rimligt att de upplevelser som berör vår själ på djupet bidrar till den där 'summan' på ett mycket större sätt än något vi gjorde en vanlig tisdag. Och jag tror att det är det som skiljer skapande från att bara göra saker.
Skapande är... rent. Det bryr sig inte nämnvärt om skaparen eller ens om det ”värde” det skapar. Avsikten spelar stor roll, men själva handlingen att skapa något är en konstform i sig. Å andra sidan: att ”bygga” görs för ett syfte. Det är fyllt av en viss avsikt, javisst, och det kan i viss mån också betraktas som en konstform om det görs med rätt avsikt och struktur, men till skillnad från skapande är det inte en konstform i sig. Det kräver en betraktare, själva byggandet kräver en konsument.
Vad jag har observerat är att vi som art har rört oss ganska mycket mot konsumism. Detta verkar enligt mig ske i så hög grad att utsträckningen i vilken folk bygger jämfört med i vilken utsträckning folk skapar har börjat glida isär och nästan uteslutande luta mot att bygga. Återigen, jag kanske bara är partisk, eller så ger mina erfarenheter fram till denna punkt i livet en ofullständig bild. Jag är trots allt bara en person. Jag kan inte rymma hela makrokosmos mängd information i min lilla hjärna, men jag står för vad jag säger.
Detta ständiga behov av att bygga istället för att skapa får samhällen, länder, gemenskaper och i slutändan människor att kännas väldigt ihåliga. Har du inte märkt det själv, kära läsare, hur bra det känns att hjälpa en medmänniska utan att förvänta sig något tillbaka? Att känna värmen från en annan själ?
Alltså svär på gud, den här ranten får det att kännas som att nån snubbe långt ut på högerkanten kommer kalla mig en ”sissy liberal”, men ser man bortom den bullshit-uppdelning som politiken trycker in i vårt samhälle finns det en legitim poäng här.
Det finns konstnärer där ute, men hur många av dem skapar på riktigt? Det är lätt att producera konst, men det är väldigt svårt att producera konst. Ja, skönhet ligger i betraktarens öga, men alltså kom igen, både du och jag vet att sann konst, sånt som är monumentalt, smakar annorlunda. Det har ett djup på något vis.
Dessutom, jag förminskar eller dissar på inget sätt konstnärer där ute, bruh chill tf out läsare
Jag tror inte att skillnaden är talang, eller ansträngning, eller ens smak i traditionell mening, jag tror mer att det handlar om vem saken är till för. I samma stund som vi gör något för ett mätvärde, en portfolio, en lansering, eller kanske en publik som inte har dykt upp än, har vi i tysthet lämnat över ratten till en tredje part. Arbetet blir fortfarande gjort och det kan till och med vara bra, men då formas det efter hålet det är tänkt att fylla, och hål grävs av andra människor.
Skapande har inte det problemet eftersom det inte har det beroendet. Man gör grejen, och om det resonerar med någon, underbart, och om det inte gör det, who gives a shit? Det viktiga är att det ändå blev till. Patrik skrev inte den där raden för mig specifikt, jag tror bara att det var han som reflekterade över sina tankar och känslor högt av vilka skäl han än hade, det kunde ha varit enbart för pengar men det spelar väl ingen större roll nu? Det viktiga är att det bara rann ur någon som var ärlig på ett papper och jag råkade gå förbi i rätt vinkel och vid rätt tidpunkt.
Så. Jävligt lång rant, eller hur? Tja, jag hoppas att den var någorlunda underhållande, men framför allt hoppas jag att detta fick dig att tänka på nyansen mellan bygga och skapa.