Googles 13 miljarder euro i Finland

I torsdags morse var jag på ett investerarevent där ämnet var nästa stora investeringsmöjlighet inom energi. En gästande hållbarhetsforskare höll huvudtalet, och rummet bestod mestadels av investerare, sådana som faktiskt skriver under checkarna, som tänkte högt om var pengarna borde ta vägen härnäst.

Två dagar innan dess hade Google åtagit sig minst 13 miljarder euro till finsk AI-infrastruktur, fördelat över Hamina, Kajaani, Muhos och Vaala, för att byggas under 2027 och 2028. Den största enskilda investeringen Google någonsin har gjort i Europa.

Så tajmingen var bra och rummet var det rätta. De pratade om elproduktion, om produktionskapacitet, och ganska utförligt om reglering och otillbörlig påverkan (regulatory capture), vilket är helt rimligt eftersom den biten faktiskt kan sänka projekt helt. Elnät, distribution och lagring nämndes ungefär två gånger, och jag tillbringade resten av förmiddagen med att fundera på om det inte var det som faktiskt var problemet.

Jag stödjer utbyggnaden om energiinfrastrukturen växer i samma takt och miljökostnaderna hanteras. Jag jobbar med AI och använder den här beräkningskraften själv, så jag vill att den byggs ordentligt. Tillkännagivandet säger inte tillräckligt om hur det ska gå till.

Googles siffra är 37 000 jobb som stöds, varav omkring 16 000 inom byggsektorn, plus 3,6 miljarder euro per år till Finlands BNP.

Jag vill veta hur mycket av den sysselsättningen som finns kvar efter byggfasen, som här slutar 2028. Att driva ett färdigt datacenter kräver betydligt färre personer än att bygga det. Den stora jobbsiffran i rubriken borde göra den skillnaden tydlig.

Fingrid, stamnätsoperatören här, har begränsat anslutningen av nya energilagringsanläggningar till nätet i södra Finland sedan förra året och fram till 2029. Lagring dök upp ungefär två gånger under morgonens diskussion. Jag hade velat höra mer om de begränsningarna, särskilt med tanke på den nya efterfrågan som tillkommer i samma region.

Jag förstår varför diskussionen fokuserade på elproduktion: ett kraftverk eller en turbin är en tydlig investering med en angiven kapacitet. Men att addera produktion löser inte hur elen ska ta sig till platserna som behöver den, vid de tider de behöver den. Anslutningsbegränsningarna förtjänar också uppmärksamhet i en investeringsdiskussion.

Jag hade en liknande fundering i Plan A-inlägget: att bara räkna på en resurs kan göra att andra begränsningar lämnas utanför diskussionen.

Skalan är svår att greppa. Fingrid har hanterat förfrågningar om anslutning av datacenter på över 50 000 MW, mot en finsk toppförbrukning på runt 15 000 MW. Allt det där kommer förstås inte att byggas, förfrågningar är billiga och spekulativa och alla sonderar terrängen.

Men i mitten av augusti uppgick projekten som redan hade tecknat anslutningsavtal till nästan 5 GW, och elpanne-projekt under uppförande eller som redan är i drift lägger till ytterligare över 3 GW utöver det. Om enbart den avtalade pipelinen för datacenter byggs ökar den finska elförbrukningen med ungefär 40 % jämfört med 2025.

Fingrids egen investeringsplan möjliggör cirka 10 GW ny industriförbrukning och innebär närmare 1 miljard euro i förstärkningar av transmissionsnätet enbart i södra Finland. Deras studie visade också att om anläggningar placeras närmare elproduktionen skulle upp till 20 GW ytterligare anslutningskapacitet frigöras från samma program, vilket är ett artigt sätt att säga att där folk för närvarande vill bygga är helt fel ställe.

Priserna har redan rört på sig. Det genomsnittliga spotpriset från januari till juni gick från 38,7 €/MWh under 2025 till 71,7 €/MWh under 2026, en ökning med cirka 85 % jämfört med föregående år. Finland har också märkt det. Sedan den 1 juli i år flyttades el som används i datacenter från den lägre skatteklassen till den allmänna, så staten har redan bestämt att dessa inte är samma sak som ett pappersbruk.

Vinterterminerna pekar på månadsgenomsnitt på drygt 10 cent/kWh som högst. Prognosen jag hittade är en årlig ökning på runt 10 % fram till 2030 till följd av datacentertillväxten, med pristoppar per timme på kanske 90 cent/kWh under ungefär 30 timmar per år. De uppskattningarna tyder på högre kostnader för hushållen, men de ger inget stöd för min ursprungliga oro för att folk inte skulle ha råd att värma upp sina hem.

Jag anser att operatörerna borde täcka de extra infrastruktur- och balanseringskostnader som deras efterfrågan skapar. Jag vill inte att de kostnaderna ska spridas ut över hushållens elräkningar medan avkastningen på investeringarna hamnar hos operatörerna.

Om Google plöjer ner 13 miljarder euro i byggnader här skulle jag vilja se ett rejält bidrag till energiinfrastrukturen också. Ett upplägg jag skulle stödja är delägarskap med finska staten, där infrastrukturen övergår i offentlig ägo över tid. Då skulle landet behålla något mer än bara själva datacentren.

Googles anläggning i Hamina gör redan en del av det jag efterfrågar. De köpte ett före detta pappersbruk 2009, kyler anläggningen med havsvatten och har en värmeåtervinning som är utformad för att täcka upp till 80 % av det årliga värmebehovet i stadens fjärrvärmenät. Att använda spillvärmen lokalt är precis den typ av integration jag argumenterade för i Plan A-texten.

Där jag fortfarande är skeptisk är allt som händer efter bandklippningen. Vilka anläggningar som byggs som deltagare och vilka som byggs som isolerade öar, vem som bestämmer det, och om någon faktiskt följer upp det 2031 när tillkännagivandet inte längre är en nyhet. Hamina är en tjugo år gammal anläggning med ett pappersbruks samlade befintliga infrastruktur och en kustremsa intill. Muhos och Vaala är inte Hamina. Så det jag skulle vilja veta innan någon börjar fira är om de andra tre får samma behandling, eller om Hamina bara är den man visar upp för gallerierna.

På vägen hem funderade jag på om spillvärmen skulle kunna generera el och minska anläggningens uttag från elnätet. Problemet är dess låga temperatur.

Spillvärme från datacenter kommer ut vid ungefär 15 till 70 °C, vanligtvis runt 38 °C. Det är lågtempererad värme, och att omvandla lågtempererad värme till el är termodynamiskt hopplöst. Verkningsgraden man får från en så liten temperaturskillnad är minimal, och utrustningen som krävs för att fånga upp den kostar mer än vad elen är värd. Det är därför alla översiktsstudier landar i fjärrvärme istället. Ett kommunalt fjärrvärmenät vill ha runt 66 °C, en värmepump kan lyfta 38 till 66 ganska billigt, och sedan används värmen som värme, vilket är precis det den är bra på.

Det gör fjärrvärme till en betydligt mer praktisk användning av värmen än att generera el från den.

Den större versionen av den tanken stör mig dock fortfarande. År 2026 producerar vi fortfarande mestadels el genom att koka vatten för att snurra en turbin, vilket är en 1800-talsmaskin med bättre metallurgi. Det pågår arbete kring superkritiska CO2-cykler som är mer effektiva och betydligt mer kompakta, och jag kan inte tillräckligt för att säga om det kommer leda någonvart, men varje gång jag läser om energisidan av den här utbyggnaden slås jag av hur mycket av det som handlar om ånga.

Jag tog upp reglering i diskussionen eftersom jag tycker att samordningen mellan kommuner förtjänar mer uppmärksamhet.

Helsinki, Espoo och Vantaa är fysiskt sett ett enda sammanhängande tätortsområde. Man kan köra över gränsen utan att märka det. De är separata kommuner med separat politik och de konkurrerar med varandra om samma etableringar, i ett land med 5,5 miljoner invånare. Varje uns av den konkurrensen innebär en fördröjning av något som ändå skulle hända, och alla får betala för förseningen.

Jag är inte emot regleringar här. Reglering är det som hindrar miljöaspekten från att gå helt åt helvete, och jag vill se mer av det där det för närvarande saknas. Vad jag är emot är processuell friktion som inte skyddar någonting och bara saktar ner allt, och ett litet land som delar upp sig i konkurrerande feodala furstendömen över samma markplätt är precis det.

Ett förslag måste ha ett sätt att hantera meningsskiljaktigheter mellan de inblandade kommunerna. Annars kan ett gemensamt infrastrukturprojekt köra fast även när varje kommun stödjer grundidén.

Jag upptäckte detta först efteråt och önskar verkligen att rummet hade känt till det.

LUMI står i CSC:s datacenter i Kajaani. Det är en av de mest kraftfulla maskinerna i Europa på över 550 petaflops, ägd av Europeiska kommissionens EuroHPC Joint Undertaking och med ett konsortium av elva länder som värd. Hälften av kapaciteten tillhör EuroHPC och tilldelas europeiska forskare genom kollegial granskning, den andra hälften tillhör konsortiumländerna, och upp till 20 % av EuroHPC:s andel är reserverad för industrin och mindre företag. EuroHPC skrev på avtalet för en LUMI-AI-maskin den 31 augusti i år.

Kajaani är en av de fyra orterna i Googles tillkännagivande.

Jag hade velat diskutera det jämsides med tillkännagivandet om de 13 miljarderna euro. LUMI erbjuder ett befintligt exempel på offentlig tilldelning av beräkningskraft i en av samma orter, men det togs inte upp i rummet.

Mitt eget intresse, eftersom det färgar allt ovanstående. Jag jobbar i den här branschen och jag bygger på den här beräkningskraften. Jag har tillbringat det senaste året med agentminne och konkurrerat med företag som har hundra gånger min finansiering, och det jag ständigt slås av är att resursen som alla pumpar in miljarder i inte är tillgänglig för mig, eller för de flesta utvecklare, eller för de flesta småföretag. Den är tillgänglig till ett pris, och priset sållar bort folk.

Det är den delen jag skulle vilja ändra på före allt annat i den här texten. Det borde finnas tillgång till beräkningskraft som vanliga utvecklare faktiskt kan få tag på. Stora företag kan köpa sig runt det, vilket är helt okej och normalt, men en del borde reserveras, på samma sätt som LUMI reserverar en andel för forskare och en andel för mindre företag. Och allt som är offentligt finansierat borde komma med verkliga leveranskrav så att det inte bara förvandlas till ett långsammare moln.

50 GW i förfrågningar, och jag kan fortfarande inte få en vettig tilldelning utan att ta in en investeringsrunda. Det är det som verkligen stör mig, och en stor del av min skepsis mot den här utbyggnaden börjar precis där.

Jag funderade också på kylvatten och vad som händer under ett torrt år. Finland har gott om vatten och Hamina använder havsvatten, så jag skulle behöva platsspecifik information för att kunna bedöma effekten på lokala sjöar och vattenresurser.

Där det däremot svider är överallt annars. Arizona, Texas, Spain, Chile. Platser där datacentrens vattenuttag krockar med jordbruket och den kommunala vattenförsörjningen, och där det inte finns något havsvatten att falla tillbaka på. Och det folk brukar säga, att vattnet bara regnar ner igen, är inget svar. Vatten som tas från ett avrinningsområde regnar ner någon annanstans, vilket innebär torka på en plats och översvämning på en annan, och jordbruket hamnar mitt emellan.

Förhållandena i Finland löser inte vattenfrågan för datacenter på andra platser.

Jag skulle vilja se en offentlig redogörelse för de nätuppgraderingar som dessa anläggningar kräver, vem som betalar för dem och hur framstegen kommer att följas upp fram till 2029. Människor som påverkas av utbyggnaden borde ha en röst i de besluten, inklusive personer som inte arbetar inom energi eller AI.

Hamina och LUMI är användbara exempel att utgå ifrån. Inför nästa investeringsdiskussion skulle jag vilja veta vilka nya anläggningar som kan återanvända värme på samma sätt och om någon ny beräkningskapacitet kommer att göras tillgänglig via en offentlig tilldelningsprocess.

~ A.