[!warning] okej, en snabb varning, det här blir mörkt. om du inte mår bra just nu rekommenderar jag att du bara hoppar över det här, kom tillbaka en annan gång kompis, inga problem. och om du råkar sitta i det hålet själv medan du läser det här, gå och tjata på en riktig människa om det, det var det som drog upp mig.
Så... för att fortsätta där jag slutade i förra inlägget
Sommaren 2025 kan ha varit den VÄRSTA i mitt liv hittills, ärligt talat. Jag vill inte gå in på detaljerna här men tldr; den sommaren pågick en konflikt där hemma mellan Indien och Pakistan, och det hände en del skit som ledde till att jag i princip förlorade alla mina tillgångar, alltså helt pank.
Och timingen kändes nästan som ett jävla hån, jag svär, för ✨ studieavgiften ✨ skulle betalas om typ två månader, runt 9k för det plus hyra plus det lilla besväret att ha det mänskliga behovet av att äta. Som om inte det vore illa nog fanns det mer: jag är invandrare, så om jag inte betalade kuggade jag inte bara en termin, migri (det vill säga migrationsverket i Finland) säger hejdå och sparkar ut mig, vilket betyder att hela livet jag byggt upp i del ett, nätverket, styrelseposten, alltihop, går upp i rök i samma sekund som jag inte kan visa upp en siffra jag inte har. (Åh, jag kommer att ranta om Finland och immigration och skit i ett annat inlägg, tro mig)
Så jag gjorde det förnuftiga först och letade jobb, vilket jobb som helst, och jag menar vilket som helst, för jag skickade iväg typ över 600 jobbansökningar och slutade sedan vänta på svar och började gå in genom dörren på restauranger och Burger King och byggarbetsplatser och fabriker, och jag hade diskat eller burit tegel eller gjort vad som helst med en lön kopplad till sig, men ingen tog emot mig, sexhundra ansökningar och ett dussin personliga besök och svaret var fortfarande detta enformiga, ekande nej.
Jag hamnade i en nedåtgående spiral. Avslagen fortsatte att staplas på hög och något inom mig brast. Jag pendlade från plötsliga glimtar av hopp rakt ner i ångest och förtvivlan. Dagarna flöt ihop och jag började få självmordstankar. Jag gick runt hoppbacken här i Lahti och stod där och föreställde mig hur jag hoppade från toppen. Fan, jag kollade till och med upp ett par eutanisikliniker i EU för att flyga dit och ta livet av mig.
Jag var för rädd för att göra det, och eftersom jag skriver det här vet du ju uppenbarligen redan det.
Och när hoppa inte blev av hittade min trasiga hjärna en annan utväg, för jag tänkte okej, om jag ändå ska ta livet av mig kan jag lika gärna få det att betyda något. Vid den här tiden var Ukraina-konflikten som mest intensiv och de tog emot precis vem som helst. Jag tänkte för mig själv: "Tja, jag vet hur drönare fungerar, så det kanske finns en chans att åka dit och jobba som ingenjör".
Så på något sätt fick jag kontakt med en rekryterare och blev antagen till 4th International Legion (jag har fortfarande inkallelsen inramad på min vägg), och jag hade runt 700 dollar kvar, vilket var nästan precis tillräckligt för lite utrustning och ett drönarkit och en biljett till Polen och en bussbiljett till ukrainska gränsen. Så jag började packa och beställa grejer. Men innan det bestämde jag mig för att höra av mig till några av mina närmaste vänner och nämna min... avsikt.
Jag har aldrig någonsin sett någon vara så jävla förbannad på mig. Min bästa vän stormade över till stället där jag var och pratade mig ur det. Hon gav mig hopp igen. Lånade mig lite pengar och hjälpte mig att lista ut något.
Jag höll ut ett tag till på något sätt, och runt den här tiden hade vi ett styrelsemöte med LahtiES på gång. Styrelsen på LahtiES fick nys om att jag höll på att drunkna och vi kallade till ett ordentligt, fullskaligt styrelsemöte om det, och ett av de seriösa alternativen vi skissade upp på whiteboarden var att jag gifter mig med en av våra styrelsemedlemmar på pappret för att behålla mitt uppehållstillstånd, så vi hade varit ett homosexuellt par rent byråkratiskt, och ärligt talat har jag aldrig känt mig mer omhändertagen av en grupp människor än när jag såg dem på fullt allvar planera migrationsbedrägeri (eller frisering av bidragspengarna vi skulle försöka få) för att hålla mig kvar i landet, vi planerade hela rutten. Jag älskar dem verkligen för det.
Jag hade också en chans på Forward by LUTES någon gång runt då och var tvungen att släppa det, eftersom personen som skulle ha dykt upp inte var i något som helst skick för det, och det svider fortfarande lite, men att överleva kom först, och sedan klev min farbror i Amerika in och hjälpte mig komma igång med frilansande, och han är en bra person, meeeen han är också (och jag säger det med kärlek) en genuint hemsk människa att jobba med, men båda sakerna stämde samtidigt och båda såg till att jag fick mat, och jag skrapade ihop ett lån från en familjevän för studieavgiften och frilansandet höll lamporna tända från vecka till vecka.
Här är delen jag fortfarande inte helt förstår hos mig själv: jag hade fortfarande självmordstankar, det stängdes inte bara av i samma sekund som en vän fångade upp mig, men samtidigt, under alltihop, fanns det ett helt besinningslöst driv att skapa något, något stort, något anmärkningsvärt och exceptionellt och ovedersägligt, som om det enda sättet jag kunde rättfärdiga att jag fortfarande tog upp plats var att bygga något som förtjänade det.
Så jag gjorde det enda som någonsin verkligen gett mening för mig, jag jobbade, typ 18 timmar om dygnet, stannade i princip bara för att sova och sov ibland på det där jäkla kontoret (mer än ibland, ärligt talat), vilket var CrazyTown Lahti, och Toni och Sini där borta, tack, ni har ingen aning om vad det betydde att ha någonstans att vara och människor som blev glada när man dök upp, och det jag byggde var en grej som hette queryables (mer om det i ett annat inlägg). Jag trodde att det var bra nog för att ta in kapital och förvandla till ett riktigt bolag, och jag var beredd att satsa allt jag hade kvar, vilket mest bara var timmar, på att jag hade rätt.
Och det visade sig att jag hade rätt, bara inte i den form jag förväntade mig, för Jazen Cordero, vår tidigare ordförande på LahtiES och min vän (som sagt, minns du Jazen), hörde vad jag byggde medan han gjorde praktik på Antler Helsinki och introducerade mig runt, och det visade sig att Antler hade ett portföljbolag som hette BotSpot som byggde inom exakt samma område som jag, så jag pratade med dem, och de gillade mig och gillade det jag byggt så mycket att de inte ville konkurrera med det, de ville bara köpa upp det direkt och ta in mig som deras Founding Engineer, så jag sa ja.
Och det var september 2025, första gången sedan sommaren som marken under mig faktiskt kändes stabil, och jag volontärarbetade på SLUSH runt den tiden och befann mig återigen i rum fulla av människor som byggde saker, förutom att jag den här gången inte låtsades må bra, jag gjorde det faktiskt, och kurvan började peka uppåt igen, och den här gången var det inte ett upplägg för ännu ett fall, den pekade bara... uppåt.
Och hörrni, det finns så mycket mer efter det här, AI-grejerna och minnesgrejerna och företaget jag bygger nu, men det sparar vi till andra inlägg. Det här inlägget hade ett enda syfte: att säga rakt ut att jag var så långt nere på botten som en människa kan komma, tillräckligt nära kanten för att räkna på en enkel bussbiljett, och jag är fortfarande kvar och bygger fortfarande, och inte för att jag är någon stark, uthållig badass, utan för att en handfull människor, min bästa vän och en styrelse som bokstavligen planerade ett skenäktenskap för mig och min farbror och en familjevän och Toni och Sini och Jazen, totalt vägrade låta mig försvinna i det tysta.
Så om du tar med dig en enda sak från de två åren jag försvann, ta med dig det här, för viljan att bygga något var det som drog mig framåt, men det var människor som höll mig vid liv tillräckligt länge för att faktiskt göra det, så försök snälla inte ta dig igenom mörkret ensam, kompis, för jag gjorde nästan det, och "nästan" är hela historien.
Hur som helst, tack för att du läste så här långt, genuint, och hör av dig om du någonsin vill, för det är alltid bättre med sällskap.
~ A.