cogito, ergo sum
Min bästa vän och jag blev osams nyligen. De var oroliga för att jag jobbar ihjäl mig, och de menade det inte bara som ett talesätt. De hade inte fel heller. Sedan dess har jag börjat fundera över varför jag gör som jag gör.
Jag har gått i terapi sedan dess, men frågan om varför jag fortsätter kämpa på även på bekostnad av min egen hälsa fascinerar mig. Man kan så klart hävda att det är reduktivt att se en person som bara sig själv, isolerad från all yttre kontext av sociala, familjära eller ekonomiska realiteter, och det stämmer förstås; ytterligare 4 personer (min familj) är beroende av mig i ordets mest bokstavliga bemärkelse. Så självklart pressar jag mig själv till gränsen och bortom den, men å andra sidan, gör jag det här för min egen skull? För min familjs skull? Frågan kvarstår fortfarande.
Mening, i en människas liv, är sammansmältningen av en mängd olika vektorer som drar i själen från olika håll. Jag tror så klart inte att det finns något universellt svar på det, men jag vill gärna tro att det att jag dokumenterar min kamp kan hjälpa någon främling där ute att finna tröst i sin egen en vacker dag.
Så... varför egentligen. Efter mycket ältande verkar det som att jag finner mening i tjänst som riktas utåt. Inte för personlig vinning, utan handlingar i tjänst för människor jag bryr mig om, i tjänst för ändamål som betyder något för mig. Det har blivit allt tydligare med tiden att jag inte har någon tendens att prioritera mig själv, utan snarare att agera i tjänst för målsättningar och större, mer externa drivkrafter. Vilket får mig att undra, är det här en del av min natur? Något fundamentalt specifikt med hela mitt väsen som får mig att agera så här? Eller beror det kanske snarare på hur jag uppfostrades och kulturen som omgav mig? Jag ser förstås inget tydligt svar på detta, och jag misstänker att det kan vara en blandning av båda, eller till och med något helt orelaterat.
Jag skulle vilja ta det här ögonblicket av inspiration medan jag skriver detta, och rikta det utåt. Att våga tänka bortom mitt eget medvetande och blicka djupare in i vad som kan vara en allmän trend. När jag gör det kommer jag på mig själv med att fråga:
Varför gör människor som de gör? Visst agerar folk av egenintresse och på grund av flera olika villkorande faktorer, men finns det något djupare som spelar in? Till och med dödsskräcken, när folk talar om den, kokar oftast ner till den äldsta mänskliga rädslan av alla: rädslan för det okända. Jag tror att bortom allt, bortom basala begär och egenintresse, ligger behovet av mening och syfte. Det är trots allt en fråga lika gammal som mänskligheten: "VARFÖR?" (varför är vi här?)
Visst är det märkligt? Det är en fråga man kan fortsätta ställa, och mänsklighetens envishet är nog för att fylla vem som helst med vördnad som kan greppa vidden av det hela, men trots våra bästa ansträngningar, trots tusentals år av framsteg, verkar vi aldrig kunna enas om ett enda svar.
Det är också intressant, för den som för anteckningar, att vi verkar drabbas av dessa "feberanfall av ett behov av mening" med jämna mellanrum. Efter varje katastrof, efter varje krig och olycka som lämnar oss nödställda och krossade, reser vi oss upp och välsignas med en ny blick att betrakta världen med.
Tänk på det: varje slav som tillbringade sina dagar med att viska frihetssånger och fråga "varför måste jag lida i fångenskap medan herren lever fri?", varje oerfaren soldat som ser in i ögonen på den han måste dräpa, ögon som frågar "varför måste jag? är vi inte ganska lika?", varje offer för en naturkatastrof som blickar upp mot himlen och förtvivlat frågar "varför hände detta mig?", eller kanske världens alla föräldralösa som frågar "varför måste jag bli så övergiven?"; alla dessa delar samma kärna: lidande, och ett oerhört skrämmande behov av att få svaret på "varför?". Kanske är det en del av vårt sinne som bara behöver en förklaring till traumat. Eller så är det ett logiskt behov av att förstå, ja, varför saker händer så att vi kan undvika det (jag misstänker att det är dit evolutionen pekar).
Vilket svar du än kommer att tänka på verkar sanningen vara, min kära läsare, att det är ganska meningslöst att hitta ett "korrekt" svar på detta. Istället är sökandet efter mening och syfte en väldigt ensam resa som ingen kan hjälpa dig att besvara. Det är slutsatsen jag har kommit fram till. Visst kan vänner och familj hjälpa till att göra vägen lättare, men utan kampen, utan lidandet, finns det ingen mening med någonting. Förskräckt och extatisk som jag ibland är över min egen existens, tror jag att lidande mycket väl kan vara en förutsättning för att uppnå mening och syfte i det här livet.
För att vara tydlig så tycker jag att det är viktigt att förstå att det "lidande" jag syftar på inte är självförvållat lidande, eller saker som du frivilligt fortsätter att bjuda in i ditt liv. Istället är det de oförutsägbara sakerna som livet bara... kastar på dig. Ett uttryck för entropi om man så vill (vilket jag vill) som producerar förändring i ett annars ordnat system.
Jag har skrivit det här ur ett väldigt neutralt perspektiv, men så finns ju mitt eget sinne som fungerar på sitt eget vis. Religion är något jag har brottats med under en tid och det ger mig mening, men då dyker frågan om "varför?" upp. Varför ger just religion mig mening? Jag menar, det handlar om tro och det finns inga bevis, eller hur? Så vitt jag vet är det här universumet precis så kallt och likgiltigt som det verkar vara, med intigheten på "andra sidan", eller så har jag fel och det är någon helt annan entitet som väntar på mig när jag dör. Vi kanske till och med befinner oss i en simulation eller i medvetandet hos en högre entitet, lovecraftsk eller på annat vis. Så varför ger just Islam mig mening?
Ja, precis så. Det handlar om tro. Det är hela poängen; det är en väg till att finna mening och det råkar bara vara den som passar mig bäst. Jag har haft en lång tid på mig att fundera över detta och jag tror inte på Islam för att jag föddes in i det. Visst är det definitivt lättare för mig att finna mening i det eftersom jag föddes in i det, men efter att ha tänkt på saken insåg jag också att jag inte har samma böjelser som andra när det gäller tro och lojalitet. Jag identifierar mig inte som... någonting (varken när det gäller nationalitet eller känslan av tillhörighet till en viss grupp). Nej, jag följer Islam (efter bästa förmåga) för att jag anser den vara värd min tro.
Jag ser människor som försöker resonera logiskt kring tro, livet och existensen, men måste vi verkligen det? Måste vi resonera och sträva efter att bryta ner allt i logiska pusselbitar som kan förstås av alla? Kan vi ens det? Om du frågar mig skulle jag säga att vi kanske inte borde det. Kanske är det just det som gör oss människor speciella, som Jamis säger i Dune:
Livets mysterium är inte ett problem att lösa, utan en verklighet att uppleva.
Jag vill förstås inte att folk ska sluta ifrågasätta saker. Tvärtom faktiskt, jag tycker att vi borde ifrågasätta saker mer. Men det jag önskar är att vi är medvetna om avsikten bakom frågan. Att ifrågasätta saker bara för ifrågasättandets skull är oproduktivt. Att ifrågasätta saker för att de skaver i dig är bra. Att ifrågasätta saker för att verka smart och förvirra folk är förstås bra dåligt.
Och så återvänder jag till den ursprungliga premissen för den här lilla utläggningen. Sökandet efter mening. Jag tror att jag kommer att hålla mitt sökande igång, jag har funnit ett syfte för mig själv, ja, och det är ganska personligt så jag tänker inte avslöja det, men mening... tja
Jag tror... det är en lång väg kvar, och därför finns jag.
Miniatyrbild: instagram.com