Jag har tänkt på utbildning på sistone. Dels på grund av allt prat om AI och att barn inte lär sig något längre, men också för att det påminde mig om en sak från min egen skoltid som jag aldrig riktigt blev klok på.
Jag älskar att undervisa. Jag har sagt det förut, jag hade ärligt talat trivts ganska bra som lärare eller professor. När jag gick i skolan brukade jag hjälpa mina klasskamrater på lunchrasterna, ibland även elever som gick ett eller två år över mig. Och under en period fick jag undervisa de yngre barnen, vilket är där hela den här tanken började.
Lite bakgrund
Min skola var en ganska ny privatskola och de lät oss testa saker. På Lärarnas dag och några andra tillfällen fick de äldre eleverna hålla lektioner för de yngre. Så runt sjuan undervisade jag elever i femman och sexan i grundläggande matte, NO, SO och engelska. Senare hjälpte jag även lärare att rätta prov, mot slutet av högstadiet och i början av gymnasiet.
Jag tyckte verkligen om det, men det var något konstigt med att undervisa de yngre klasserna. De verkade ha mycket svårare att förstå saker än vad mina klasskamrater hade. Och ja, de var såklart yngre. Jag förväntade mig inte att de skulle kunna samma material som oss. Jag menar saker som jag trodde att de borde ha klarat av på sin egen årskursnivå.
Som jag minns det kunde kanske en eller två elever i en klass på femtio ta sig igenom ett problem, medan det i min egen klass kändes som att nio av tio klarade uppgifterna som var avsedda för oss. Det är inga siffror från en studie, det är vad jag minns från runt 2017. Jag har inte kvar papprena och minns inte de exakta frågorna. Kanske förklarade jag dåligt, kanske var det något med de klasserna som jag inte kände till. Jag var ju också ett barn.
Men jag minns att jag var förbryllad över skillnaden. Det kändes som att jag inte ens nådde fram med grundtanken, innan vi ens kommit till att faktiskt lösa problemet. Läsförståelsen i engelska var liknande. Engelska var ett andraspråk för de flesta av oss, men på vår skola lärde vi oss att läsa och skriva på det innan hindi, så det i sig verkade inte förklara särskilt mycket.
Jag kan inte svara på vad som egentligen pågick. Det stannade bara kvar hos mig, och sedan började jag lägga märke till andra saker.
Betyg
Min syster är fem år yngre än jag och gick på samma skola. När hon kom upp i högstadiet kändes det ganska annorlunda mot när jag gick där.
Betygen verkade vara lättare att få. Jag hörde knappt talas om att någon blev underkänd. Konkurrens verkade motarbetas. Men det som störde mig mest var hur lärarna pratade på föräldramötena. Jag hörde inte den typen av kritik som jag hade fått höra om mitt eget arbete några år tidigare.
Mina lärare hade varit ganska raka mot oss. De pratade med oss som jämlikar, vilket jag uppskattade mycket, och om vårt arbete inte var bra så sa de det. Det minns jag med värme. Med min syster kändes det som att alla hade blivit mycket mer försiktiga med att säga något negativt.
Jag tänker inte lägga ut hennes betyg här, det är hennes ensak. Jag pratar om de vuxna. Det här var delvis samma lärare, på samma skola, med bara några års mellanrum. Jag vet inte om de hade blivit tillsagda att ändra hur de pratade med föräldrar, ingen visade mig någon policy eller så. Men jag undrade om de fortfarande kände att de kunde vara ärliga.
Och alltså, det var en privatskola. Föräldrarna betalade. Om ditt barn kommer hem med bra betyg är du förmodligen nöjd med skolan. Om de kommer hem med dåliga betyg kanske du frågar vad ditt barn behöver hjälp med, eller så frågar du vad fan du egentligen betalar skolan för.
Jag förstår att det sätter läraren i en svår sits. Även om de vill vara ärliga, kommer de att få något stöd när en förälder klagar? Eller måste de hantera det också?
Det påminner mig om George Carlins nummer om barn och ”honour roll”. Jag tycker det är kul, men jag undrar också hur en förälder ska veta om ett bra terminsbetyg faktiskt betyder att det går bra för barnet.
Det finns en studie om kommunala skolor i North Carolina som tittade på detta. Bland elever som läste Algebra 1 för första gången mellan 2014 och 2016 nådde 36 % av dem som fick betyget B inte upp till delstatens kunskapskrav på slutprovet.
Nu täcker ett kursbetyg mer än bara ett prov, och man kan ha en dålig provdag. Men om jag såg ett B på ett terminsbetyg skulle jag anta att eleven förstod ämnet någorlunda väl. Skulle inte du det? Det är ett ganska stort glapp mellan vad betyget verkar säga och vad provet visade.
Är det AI?
Så jag började titta bortom vad jag mindes från skolan. Det visade sig finnas skäl till oro, även om de inte bevisar min förklaring till vad som hände i de där klasserna.
OECD:s PISA 2022-rapport, som undersöker hur femtonåringar presterar i läsförståelse, matematik och naturvetenskap, visar att nedgången i läsförståelse och naturvetenskap började före pandemin. Det genomsnittliga läsresultatet i OECD-länderna nådde sin topp runt 2012. Resultaten för 2025 placerar läsning och matematik på de lägsta OECD-snitten hittills.
Det betyder inte att en hel generation är mindre intelligent. De här proven mäter specifika färdigheter. Men att elever presterar sämre på dessa färdigheter är ändå något vi borde bry oss om.
Och årtalen spelar roll. Folk använde inte ChatGPT för att göra sina läxor 2012. Vad AI än gör med lärandet nu så kom det långt efter att detta började. Jag oroar mig för att man kan lämna in en uppgift man inte förstår alls, men att skylla hela problemet på AI lämnar mycket oförklarat.
Det gäller inte bara barn heller. I den amerikanska undersökningen om vuxnas färdigheter ökade andelen vuxna som presterade på de lägsta läskunnighetsnivåerna från 19 % år 2017 till 28 % år 2023. Testformatet och poängsättningen ändrades, så myndigheten varnar för att se det som en helt ren jämförelse. Det säger oss inte heller hur mycket, om något, AI hade med saken att göra.
Jag påstår inte att alla dessa människor gick igenom det jag såg i min skola. Jag vet inte varför resultaten sjönk. Det som stör mig är att det fanns problem värda att titta på långt innan vi hade den här specifika saken att skylla på.
Konkurrens
Jag saknar faktiskt en del av konkurrensen vi hade i skolan. Jag gillade att veta hur jag låg till i förhållande till andra och att ha något att sträva mot. Jag gillade också att kunna fråga någon som förstod ett ämne bättre än jag.
Men innan det här förvandlas till en utläggning om att barn måste sättas under mer press: nej, det vill jag inte heller. Jag har sett folk i min ålder tappa håret när de pluggat till inträdesprov. Allt med JEE och NEET är redan alldeles för mycket imo.
Vad jag vill är att en lärare ska kunna säga till ett barn att de kämpar och hjälpa dem med det. Att vara dålig på ett ämne borde inte vara något enormt utlåtande om vem man är. Du förstår inte än, okej, låt oss jobba på det. Varför måste det antingen bli att låtsas som att allt är bra eller att få barnet att känna sig som skit?
Det finns en del forskning här också. Kluger och DeNisi granskade studier om feedback och fann att det i genomsnitt hjälpte, men i mer än en tredjedel av fallen gjorde det faktiskt att prestationen blev sämre. De föreslår att feedback blir mindre användbar när den får människor att fokusera på sig själva snarare än på uppgiften de gör. Det var inte bara studier på skolelever, så man kan inte göra det till en generell regel för varje klassrum.
Men det verkar rimligt för mig. Mina lärare kunde vara direkta kring mina prestationer och ändå bemöta mig med respekt. Det var den biten jag gillade, och jag ser inte varför vi skulle behöva ge upp det.
Rangordningar blir lite svårare. Jag gillade dem, men om man alltid ligger i botten och ingen hjälper en att bli bättre förstår jag att man till slut slutar försöka. Att bara berätta för någon att de kom sist igen ger dem inte mycket att gå på.
Jag tror att den nyttiga delen är vad som händer efter betyget. Vet eleven vad som blev fel? Kan de be om hjälp? Får de en ny chans att försöka? Det är den biten jag skulle vilja att mer uppmärksamhet riktades mot.
Mobiler
Jag vill ha bort mobiler från skolorna. Jag skulle också vilja hålla sociala medier borta från personer under arton, även om idk hur man skulle få det att fungera rent praktiskt.
Min skola förbjöd elektroniska enheter. Jag fick min första telefon när jag var femton eller sexton, och innan dess lånade jag pappas om jag behövde ringa någon. Vi hade en tjock-tv hemma och fick inte sitta framför den särskilt mycket.
Jag lärde mig programmera från tidningar och offline-kurser på en Sony Vaio som inte hade något internet. Jag fick inte ordentlig internetuppkoppling förrän runt sextonårsåldern. Jag älskade datorer ändå, såklart. Jag var bara inte uppkopplad hela tiden.
Jag misstänker att det hjälpte mig att lära mig sitta med något svårt en stund. Men det är min egen erfarenhet, och jag kan inte skilja den från min familj, mina lärare eller bara att jag var intresserad av det jag lärde mig. Jag kan inte heller anta att de yngre barnen hade samma hemmamiljö bara för att vi gick på samma skola. Jag hade ingen telefon 2017; de kanske använde en förälders.
Studierna om mobilförbud ger inte heller något enkelt svar. En engelsk studie av Beland och Murphy fann bättre provresultat efter förbud, särskilt bland elever som hade presterat sämre. Ett nyare amerikanskt working paper om skolor som använder låsbara mobilfodral fann betydligt mindre mobilanvändning, men nästan ingen förändring i genomsnittliga provresultat. Resultaten skilde sig åt mellan högstadiet och gymnasiet, och disciplin och välmående blev sämre till en början innan det förbättrades senare.
Sedan finns det ett annat working paper från Florida som fann bättre resultat under det andra året och färre ogiltiga frånvarotillfällen. Avstängningarna ökade först, särskilt bland svarta elever, innan den effekten avtog.
Så jag vill fortfarande ha restriktioner, men jag kan inte peka på en studie och säga att skolan blir fixad av att ta bort mobilerna. Och om resultaten inte förbättras efter ett förbud betyder det inte heller att telefoner var ofarliga. Det visar bara att just det förbudet inte förbättrade just de resultaten.
Argumentet om att behöva nå sina föräldrar övertygar mig inte om att man måste kunna använda mobilen när som helst i skolan. Det borde finnas ett tillförlitligt sätt att kontakta dem på, och undantag för barn som behöver en enhet av andra skäl. Men jag tror inte att viljan att ringa sina föräldrar motiverar att man har tillgång till allt annat under hela dagen.
Föräldrar
Det är här jag börjar bli irriterad, för att sedan minnas att jag faktiskt inte har några egna barn.
Jag har läst berättelser från amerikanska lärare om föräldrar som blir arga på dem för att de säger att deras barn inte presterar bra. Jag vet inte hur vanligt det är utifrån inlägg på nätet, men jag kan föreställa mig hur frustrerande det måste vara att försöka hjälpa någon och få föräldern att börja bråka innan man ens har hunnit komma till problemet.
Samtidigt är det förmodligen svårt att höra. Du älskar ditt barn, du har tillbringat åratal med att uppfostra det, och nu säger någon något du inte vill höra. Kanske har de rätt. Kanske är läraren orättvis. Det måste man också lista ut.
Jag tycker att föräldrar borde kunna ta emot kritik kring sitt barns skolarbete, men jag skulle också önska att folk fick mer hjälp med föräldraskap i allmänhet. Det är lätt för mig att sitta här och ha åsikter. Fråga mig hur man uppfostrar eller sätter gränser för ett barn på rätt sätt så skulle inte jag heller ha ett fullständigt svar.
Sedan har vi allt utanför skolan. Om båda föräldrarna jobbar långa dagar, vem har då tid att hjälpa till med läxorna? Finns det släkt i närheten? Någonstans där barnet kan hänga med andra barn? Om man tar bort en skärm och alternativet är att sitta ensam hemma, då har man egentligen inte gett dem särskilt mycket.
Jag har gått från att undervisa femteklassare till arbetstider och föräldraskap, vilket är lite varför det här är svårt att skriva om. Det finns alltid något annat som spelar roll. Men jag tycker inte att det betyder att vi ska sluta prata om det.
Jag har ingen lösning på skolsystemet. Jag tycker bara att ett barn borde kunna få reda på att de kämpar medan det fortfarande finns någon som kan hjälpa dem. Om betygen ser bra ut, föräldrarna tror att allt är bra och läraren inte känner att de kan säga något annat, hur ska det gå till då?
Det är vad jag hela tiden återkommer till när jag tänker på min skola. Jag älskade att undervisa de där barnen. Jag förstod inte varför det kändes så mycket svårare med dem, och det gör jag fortfarande inte. Men jag skulle vilja att vi kan fråga om det utan att omedelbart skylla på barnen, föräldrarna, lärarna eller vilken app som nu råkar vara populär i år.
~ A.